Hej! 

 

Här kommer det ett inlägg fullt med tankar och reflektioner. 

Jag har under många år funderat över den stora frågan, vad vill jag bli när jag blir stor? 

Jag har varit så inrutad i att jag vill bli en viktig person, en chef, lyckan när jag fick min första tjänst som teamleader på kundtjänstföretaget jag fortfarande jobbar på var total. Jag ville inget hellre än att få leda en grupp människor, bygga upp mål och jobba för framgång och utveckling. 

 

Att bli chef är inte lätt, det är den svåraste uppgiften jag någonsin ställts inför. Det är så många saker att få ordning på, hur ska man förhålla sig till gruppen, hur ska man kunna tillgodose allas önskemål, hur ska man vara en bra chef och hur ska man bli en god ledare? Frågorna är många och jag har fortfarande inte kommit på alla svaren. Det är så krävande att vara i en position där man måste ligga på gränsen och stå ensam i många lägen, att hela tiden vara på gränsen mellan gruppen man leder och de högre cheferna, att göra alla nöjda och glada. 

 

Under det året som chef och ledare lärde jag mig så enormt mycket grejer och det hände saker hela tiden. Och när jag fick beskedet att min tjänst inte längre kommer finnas kvar så gick världen under, mitt drömjobb fanns inte längre kvar. Min första tanke var att jag inte kan stanna kvar på företaget, hur ska jag kunna gå tillbaka till mina  gamla arbetsuppgifter, att ställa om sig helt, kommer mina kollegor någonsin acceptera mig i en icke chefsroll? 

 

Det här var den jobbigaste tiden i min jobbkariär någonsin, men jag tog mig igenom det och jag har nu smällt allt som varit och jag har hunnit reda ut mycket i min roll som chef och analyserat vad som kunde blivit bättre och alla de saker som jag gjorde bra. Att vara chef är ett stressigt och krävande yrke och det är inte bara det att man ska vara chef utan du ska vara en ledare som puschar och drar tåget med ditt team. Du ska finnas där i alla lägen och när gruppen mår som sämst ska du vara den som ser ljuset i tunneln. 

 

Mitt år som oerfaren chef gav mig mycket, både positiva saker och negativa saker. En sak som var bra var att jag faktiskt blev av med jobbet, det fick mig att inse att jag var alldelses för stressad och ville göra alla till lags hela tiden, jag drog åt olika håll och höll på att tappa mig själv. Jag var nära på att gå in i väggen, något som absolut inte insåg då utan det är något som jag har insett nu i efterhand. 

 

Något annat som har för med en positiv sida är att jag nu har hittat mig själv och kommit fram till beslutet att börja plugga, jag vill bli något viktigt och det behöver inte vara att man är chef, det kan vara så mycket mer. Jag kan vara behövlig på många mer sätt än i en ledande position. Det var därför jag kom fram till att jag ville bli vårdadministratör, där får jag jobba med något som jag vet att jag kommer vara bra på, att få jobba med datorn och svenska språket, saker som jag känner mig trygg med redan idag. Att få jobba med sjukvård i ett administrativt perspektiv. Jag kommer indirekt att hjälpa många människor, både läkare och patienter. 

 

När jag beslöt mig för att börja plugga så hade jag många yrken i mina tankar och att utbilda mig mer inom ledarskap och chefskap var en av dessa alternativ men någonstans så fick jag komma till insikt att jag inte vill gå tillbaka dit just nu. I den här stunden så tror jag att det är bäst att fokusera på något annat och byta inrikting helt. Jag har också funderat mycket på att utbilda mig inom barn och omsorg. Att bli förskolelärare tror jag också skulle passa mig så jag har sökt in till den utbildningen som tredjehandsval för att vidga mina vyer lite. Jag har även sökt in till Lärarassistent, men mitt huvudval är Vårdadministratör. 

 

Nu är det bara prosessen att vänta på besked och någonstans försöka komma på hur man ska hantera situationen om man inte kommer in. Ska man fortsätta i det spår man är i nu och jobba vidare inom kundtjänstyrket eller ska man söka sig vidare i arbetslivet? Många frågor som ännu inte har fått några svar. Livet består hela tiden av frågor och svar, men jag har insett att man inte kan svara på alla frågor man möter. Man får lita på sin magkännsla och göra det som känns bra i stunden. Ibland får man vara lite impulsiv och se vad det leder till. 

 

Oj, nu har jag precis delat med mig av mycket tankar om arbetslivet och livets stora fråga, vad ska man bli när man blir stor. Det här är en bråkdel av vad som finns i mitt huvud och jag antar i många av era också. 

Men den största frågan i denna tanke måste nog vara, när blir man stor?

 

Hoppas jag lämnade er med en rad egna frågor som ni nu får svara på och jag hoppas att jag väkte lite tankar hos er. Det här är ett av dom ämnena jag ofta tänker på och det kommer jag nog antagligen göra resten av mitt liv. 

 

Ha en fortsatt härlig dag! 

//Nicole